23 februari 2015 10:00
Ligger och vrider
mig på ett billigt hotell i Addis Abeba. Inga
silkeslakan här inte. Undrar över hur jag skall bete mig, varför jag råkat in
i det här? Vart skall jag ta mig och när?
Släckte lampan klockan 01.15. Det blev sent för jag fastnade i låtutkastet "Att telefugne". Hade även tänkt skriva ord, kämpa på med Shoestring-blues.
Det hade varit en lång söndag. Vaknade före gryningen och gick mig ut för att fotografera. Träffa mig själv i andra. Tittade mest på utifrån håll. Ända tills jag slank in i ett bageri.
Det blev ett
intressant samtal där jag fick breda ut mig. Det skrev jag om nyss i brevet
till mor. Det brev jag fick ihop efter att ha sovit dåligt, och blivit väckt av
knackanden på dörren, knackanden som gjorde mig upprörd, men även klar över vad jag
ville göra: Undvika senare möte.
Före det hade vi bestämt att träffas vid tolv. Varför hade jag gått med på det? Tankarna snurrade. Hur det kom sig att jag gått med på träff. Var jag för blöt, kanske för full. Låg och tänkte på Guys ord; "Ta hand om dig, Tom".
Det kändes fel. Det var fel på magkänslan. Hur krångla sig ur? Vad fan hade Gobben där att göra i gryningen?
Han hade kommit hit efter ett samtal till dotterns telefon. Något slags misstag även det. Fylla? Frihet och ångest. Trötthet. Men till hotellet kom dom, när elen gått på ölbaren, och jag tagit mig fotograferandes över Tanzania-gatan, och blivit tillsagd av polis. Hur dum får man bli?
Började dra öronen åt mig, men kunde inte heller schasa bort dom. Fadern med dotter på 19, såg ut som 15. Hon kunde lite mer engelska än han, som knappast kunde alls. Blev mest att titta på karta och bilder. Vet inte vad han hade i kikaren när vi träffades på gatan. Han visade att jag skulle följa med honom genom en dörr till en ölbar inne på en stor bakgård. Sedan bjöd han på en hel liter öl.
Då visade han bilder på dottern och sina andra barn i familjeporträtt utan närvarande mor. Hon var kanske i köket, men inte med. Följande kväll dök flickan ensam upp på terrassen, med fotot på sig själv i handen. Jag pratade kort med henne och bad henne hälsa sin far att vi kanske kunde träffas på baren dagen därpå. Men då kom han inte. Det blev strul med telefonerna. Vems nummer var vems, missförstånd, ovilja. Varför överhuvudtaget ge sig in i att utbyta nummer.
Och så dök han upp finklädd igår kväll, tillsammans med dottern på hotellterassen. Ville han på nåt sätt bjuda ut henne till mig, en man äldre än han? Osade katt. Obekvämt, men jag spelade vänlig. Det var väl därför jag råkade in i det. Av vänlighet. Att vi skulle träffas följande dag klockan tolv, och ta oss ut till musikseminariet i Mekanissa. Dom undrade om det var tolv europeisk eller etiopisk tid? Jag sa lokal tid, såklart.
Hur komma ut ur situationen som jag inte ville vara i?
Drog ut till Mekanissa vid 10. Hittade
dit själv. Behövde ingen assistans av honom. Mycket bättre utan.
Meddelade bara ägaren till hostellet att jag far dit och därför inte
är på plats vid avtalad tid kl 12. Och så beklagade jag mig över att ha blivit väckt av
knackningar vid 6. Och att jag inte tyckte om det. Att han blivit insläppt och fått veta
mitt rumsnummer av portvakten. Kändes otryggt.
Ikväll dök hon upp på terrassen igen, då jag satt och pratade med en ny bekantskap. En ung man som bjöd på mat. Som ville få inbjudan till Finland. Vi blev vänner på FB. Och hon hängde inte med, var besvärad och kunde ännu mindre engelska än tidigare. Men var vänligt besvärad. Jag sade att hon skulle hälsa sin far att jag inte var glad över att bli väckt kl 6. Drog till rummet med ursäkt om att jag ville skriva. Men är nästan för trött för det. Blir inget bra.
Borde packa om för tusan, ta en dusch, fara till Nazret. Rekapitulera och dokumentera. Knyta ihop säcken om livet, skriva klarspråk. Hur dum får man bli?
MVH
PS. Klockan är sex timmar före i Addis, enligt deras sätt att räkna. Då vi säger 12, säger etiopierna sex p.m. D.S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar